Blogginlägg E: The Elements of Journalism - Vilken roll har journalistiken?

Apropå nyår så går också 00-talet mot sitt slut. Från flera håll sammanfattas årtiondet ur alla tänkbara sammanhang, så även ur ett medieperspektiv. DN sätter exempelvis rubriken Facebook, klimatfrågan och Blondinbella – här har du ditt 00-tal. Samma tidning har även listat de mest pinsamma medieögonblicken.Även om listan till stor del upptas av felsägningar, finns där ett par händelser som med all tydlighet visar allt är inte sanning som presenteras i media. Här finns både journalister och kritiker som i text och bild beskriver något som inte är sant, alternativt ännu inte hänt (som ”Wanjas” utbrott eller kritikerna som uttalar sig om en oskriven bok och ett ännu inte visat tv-program). Ytterst finns här därmed utgivare som nog borde ge sina journalister Bill Kovach och Tom Rosenstiels bok The Elements of Journalism.

Om sanningshalten blivit sämre inom s.k. ”gammelmedia” låter jag vara osagt. Tydligt är däremot att hastigheten i dagens informationsflöde ökar tidspressen på journalisterna i att lägga ut sin text. Det skapar utrymme för bristande faktakontroll eftersom risken är att konsumenterna annars söker andra källor för sin information. Alternativen är knappast någon bristvara idag för konsumenterna. Samtidigt har många av alternativen inte samma etiska krav på sanningshalt, verifiering och ansvar.

För att hänga med, är alternativen för medierna att överge sina ideal och istället bli propagandakanaler för andra intressen? En journalistik som även förbi ledarsidorna tydligt tar ställning? Fox News nämns ofta i sammanhanget. Mer höger än objektiv eller vänster, för att hålla sig till den svenska politiska skalan. Och visst, knappast en journalistik enligt Kovach och Rosenstiels hörnstenar. Samtidigt kan jag tycka att det idag knappast är okänt var Fox News står. I Sverige döljer vi värderingsjournalistiken bättre genom att smyga in den på nyhetssidorna och andra sammanhang. Som Cecilia Verdinelli uppmärksammade i GP för en tid sedan:

”Opinionsjournalistikens utbredning på nyhetstextens bekostnad handlar inte bara om gratistidningarnas många kolumnister. Den finns också i de stora dagstidningarna, med ett särskilt anmärkningsvärt exempel i form av Henrik Brors inrikespolitiska analyser i Dagens Nyheter. Vi får i korthet veta att Mona Sahlin har gjort x, men det är Brors som tolkar händelsen åt oss, det är han som bestämmer huruvida Sahlin gjort fiasko eller succé. Brors och hans analytikerkollegor har tunga maktpositioner, tyngre än ledarskribenternas (som ju är politiskt innehållsdeklarerade), och det är märkligt att chefredaktörer och publicister inte tycks vara medvetna om det, Nyhetsanalytikernas opinionsbildande roll är en publicistisk blind fläck som akut behöver diskuteras och problematiseras.”

Och hur ska vi förhålla oss till en tidigare miljöpartistisk frontfigur som Gustav Fridolin när han gör granskande journalistik på TV 4:s Kalla Fakta? Har han en dold agenda? Är det en självständig journalistik?

Kovach och Rosenstiel har en idealiserad syn på självständighet. I deras resonemang ges det lätt uppfattningen att journalisten alltid är journalist och kan inte vara politiskt aktiv, likaväl som politikern alltid är politiker och kan inte skildra eller granska politiken trots att de lämnat den för media. Med tendensen i USA att tidigare politiker eller personer med tydliga politiska kopplingar, getts framträdande roller i nyhetssändningar skapar, enligt Kovach och Rosenstiel, ett identitetsproblem för journalistiken. Samtidigt innebär det att de inte bör agera i hela det demokratiska rummet. Eller finns det preskriptionstid, såsom Rapports K-G Bergström och tidigare moderat politiker?

Är det då de sociala medierna som skapat denna nya ”gammelmedia”? Knappast, snarare kan de bidra till en bättre journalistik. FRA-debatten är det bästa exemplet på hur de stora medieföretagen missade att gräva fram denna heta politiska potatis.

Avslutningsvis för en som är intresserad av amerikansk politik, hur var den svenska journalistiken under George W Bush egentligen? Utan större tycke för W, nog var ändå svensk media knappast allsidig och proportionell i rapporteringen kring denne man. Därför var det uppfriskande, och är fortfarande, att läsa bloggaren Dick Erixon som fångar upp en annan medial bild än den som ofta skildras i våra vanligaste dagstidningar. Visst är Dick Erixon opinionsbildande, generaliserande och ibland även extrem. Likväl tycker jag mig få en bra bild av politiska skeenden genom att läsa våra vanliga dagstidningar i kombination med hans blogg. Då blir det fair and balanced för mig! Gott nytt år!