Apropå fiktion - här kommer en berättelse som det vore önskvärt om det var just fiktion. Men dessvärre inte.
Sommaren 1984 hittas en styckad kropp i Solna. Det blir upptakten till vad som bör vara ett av det moderna Sveriges mest uppmärksammade rättsfall. Här finns kön och makt, brutalitet och perversioner, två traditionstyngda akademiska skolor – medicin och juridik. Och inte minst en ung kvinna vars död sannolikt är hemskare än vad vi någonsin kan föreställa oss. Under ett flera år spelas detta drama upp under ett stort massmedialt tryck där de pressetiska spelreglerna är på undantag.
Den döda identifieras som 28-åriga Catrine da Costa. Mamma till två barn, nedgången i missbruk och utlämnad åt prostitution. Själv var jag 13 år när hon hittades och rubrikerna började. Det var en skrämmande lockande läsning. Men vilken bild fick tidningsläsarna under det rättsliga efterspelet som varade i drygt fem år (till en början för det juridiska efterspelet är ännu inte slut)? Ja, som jag minns det så var det väl ställt utom all rimlig tvivel att de s.k. obducenten och allmänläkaren var skyldiga. Minns även hur de båda läkarna framställdes: otäcka! Minns däremot inget om Catrin da Costa, vem var hon förutom offer, missbrukare och prostituerad?
Jag börjar med att läsa Hanna Olssons Catrin och rättvisan (1990) som är den första bok som återger rättsprocessen från det att kvarlevorna hittas vid en parkeringsplats. Här målas ett personligt portträtt om människan Catrine upp. När det gäller de för mord misstänkta läkarna så får de fingerade namn och i övrigt inget personligt om vilka de är. Istället leder Hanna Olsson i bevis hur obducentens perversa böjelser och avvikande beteende både privat och på sin arbetsplats på rättsläkarstationen, bidrar till att stärka misstankarna mot honom efter det första gripandet i slutet av 1984. Det går snabbt i Hanna Olssons bok. Både ogilla obducenten och snart även övertygas om det rimliga i hans skuld. Så även när det gäller den andra misstänkte, allmänläkaren som blir misstänkt 1987.
Annorlunda är det med Per Lindebergs tegelstensbok Döden är en man (1999). Här får de misstänkta ett mer personligt utrymme vilket det knappast kan sägas om Catrine. Hon förblir en missbrukare och prostituerad. Obducenten däremot får en historia där han är son till en baltisk flykting med ambitioner och avvisas av sin pappa när han gifter sig med kvinnan han älskade. Pappan ansåg inte att det var lämpligt att gifta sig när han precis påbörjat sina krävande läkarstudier. Och allmänläkaren, son till en känd Stockholmsläkare, är en social man och även han gift och hade ett barn.
Förundersökningen avbryts under period till följd av Palmemordet men återupptas 1987 och de båda läkarna häktas. Någon teknisk bindande bevisning saknas. Det går inte heller att fastställa Catrines död. Däremot finns flera vittnen, varav allmänläkarens barn (vid Catrines död inte ens fyllda två år) blir oerhört central tillsammans med ett fotohandlarpars vittnesmål. Sedan finns det rättsläkaren Jovan Rajs utlåtande. Rajs var också handledare för obducenten. Rättegången börjar 1988 under stort pressuppbåd. De döms för mord 1988 men eftersom Aftonbladet publicerar nämndemännens uttalande innan domen är fastställd blir det riktig rättssoppa inför öppna ridåer. Rättegången görs om och Hovrätten friar dem för mord, men skriver i domskälen att de har styckat kroppen. Och detta blir centralt i efterspelet. De har en friande dom. Men de har aldrig åtalats för styckning som de anses utfört enligt domskälen. En friande dom kan inte överklagas och att de styckat kroppen enligt domskälen är inte detsamma som en dom varför de inte kan överklaga detta. Två läkare som stått åtalade för mord frias. Men det resulterar i att deras läkarlegitimationer dras in. De är friade men dömda.
Hanna Olsson är övertygad om männens skuld. De kommer undan skuldfrågan för att de är män i hög social position och offret finns längst ner på samhällsstegen. Detta gjorde att åklagaren bl.a. varit försiktig i att använda andra prostituerade vittnen som kunde svartmåla läkarna, enligt Hanna Olsson. Per Lindeberg är å andra sidan övertygad om att läkarna utsattes för en feministisk kampanj. Även Hanna Olsson figurerar i bakgrunden och leder in polisen på spår. Och återkommande läckor från polisen till pressen gjorde dessutom läkarna dömda på förhand av en folkopinion med media som åklagare.
När jag läste Catrine och rättvisan var jag ganska övertygad om läkarnas skuld. Och efter att sedan ha läst Döden är en man är jag inte lika övertygad längre. En första slutsats från dessa båda böcker blir därför hur betydelsefullt det är hur människor gestaltas och hur urvalet av fakta presenteras. Men är det
new journalism, ett begrepp myntat av journalisten och författaren Tom Wolfe på 1970-talet? Visst finns här flera beröringspunkter med genren, metodiken och de berättartekniska greppen. Båda böckerna använder sig av scen-för-scen-tekniken genom (oftast) korta rubriksatta kapitel för varje skeende i detta dödsdrama. Men någon dialog finns knappt utom i vissa återgivna förhör. Hanna Olsson skriver också rakt utan direkta miljöbeskrivningar. Hennes fakta hålls kortfattad medan Per Lindebergs fakta beskrivs mer utförligt och han ger även mer utrymme till att skildra miljöer och personligheter.
Här finns också paralleller till Gömda-debatten. Olika läger intar olika ståndpunkter. Om Hanna Olssons bok väckte stor uppmärksamhet inledningsvis och fann sina sympatisörer. Boken blev bl.a. ett litteraturinslag inom vissa universitetskurser såsom socialt arbete. Numera tycks det vara fördel Per Lindeberg och han är starkt uppbackad av bl.a. Jan Guillou (som också backade upp Liza Marklund) och Leif GW Persson för att nämna några tungviktare.
Mina egna slutsatser då? Om Hanna Olssons bok beskrivits som en feministisk kampanj mot oskyldiga, om än kanske särartade, framgångsrika män så upplever jag Lindebergs bok nästan som det motsatta. Här finns återkommande attacker mot kvinnorna som driver detta mål framåt. Hanna Olsson har redan nämnts, här finns den kvinnliga fotohandlaren och inte minst allmänläkarens hustru som, enligt Lindeberg, har en nyckelroll i att göra sin make misstänkt. Hanna Olsson tycks ha lämnat detta fall och syns inte längre i debatten. Per Lindeberg däremot har i princip skapat en karriär på detta fall. Före sin bok var han en relativt okänd vetenskapsjournalist. Men hans bok har närmast konspiratoriska drag emellanåt. Om rättsläkaren som vill nå professorstjänsten och bli chef för rättsläkarstation och därför måste ta avstånd från sin adept. Kvinnor som aldrig träffats eller känt varandra och dras av samma feministiska övertygelse av att männen med social status är mördare. Per Lindeberg är inte heller den enda som gjort karriär på detta fall: utöver Jovan Rajs finns här också Anders Helin som sedermera tog över Palme-målet.
Sammanfattningsvis: Varken Hanna Olsson eller Per Lindeberg lyckas med att göra detta hemska drama levande. Men det kanske varken är meningen eller möjligt i denna tragik. Här finns ett offer, det är ställt utom all rimlig tvivel. Men finns här två offer till? Ja, viss tvivel finns. Men helt klart är att någon rättvisa det fick aldrig Catrine.
