Blogginlägg B: Etik i medierna

Apropå brott och straff – igen – i alla fall brott så sätter det ofta media på prov när det gäller etik. Vad ska publiceras och vad kan publiceras utifrån de spelregler som media själva satt upp? Svåra publicistiska övervägande ska göras mellan att rapportera det som är av allmänintresse samtidigt som den personliga den integriteten värnas.

I början av året gjorde Sveriges radios program Medierna ett inslag om just mediernas publicering av uppgifter som kan uppfattas som känsliga, svåra eller för den delen, hos några medier, sakna ett allmänintresse för publicering. I det aktuella fallet tar programmet upp ett mordfall i Malmö på en homosexuell man. De misstänkta gärningsmännens bakgrund skildras olika av beroende på mediet. De misstänktas bakgrund både vad gäller bostadsort och religiösa övertygelse gav upphov till olika bedömningar på olika redaktioner. Programmet visar hur exempelvis Aftonbladet rapporterar ”i princip allt” medan Sydsvenska Dagbladet intar en mer försiktig hållning. QX, Sveriges största gaynyhetssajt, som deras slogan lyder, var också tidigt ute och publicera mordet som ett hatbrott, en uppgift som andra medier (inte Aftonbladet) ansåg var känsligt att rapportera. Till saken hör att en av de misstänkta drev en blogg kring moralfrågor. Sydsvenskan valde att inte rapportera om detta för att undvika igenkänning. För som Spelreglerna för press, radio och tv lyder: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke politiska tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och missaktande.”

Uppenbarligen tyckte Aftonbladet att den religiösa övertygelsen var betydelsefull liksom offrets sexuella läggning. En spontan känsla som kommer är att kvällspress utmanar dessa regler mer än dagspress, radio och tv. Är det ”enklare” att hålla sig inom etikens spelregler för medieföretag med fasta prenumeranter (läs morgontidningar) eller som public service-företagen med en annan finansiering, jämfört med exempelvis Aftonbladet och Expressen? Kvällstidningar måste dagligen ligga i framkant och sälja lösnummer.

Tanken är väckt, men frågan får jag lämna obesvarad. Men för att återgå till det här med ursprung och dylikt. Personligen har jag en käpphäst i mediers rapportering av ursprung där de på ett skickligt sätt undviker att rapportera om ursprung samtidigt som de på ett subtilt sätt förklarar för läsaren att ursprunget är allt annat än svenskt. Här är alla lika goda kålsupare anser jag. Oavsett om det är public service eller privata medieföretag. Så vad är det jag tänker på? Jo, oftast är det i samband med att en person grips misstänkt för ett brott, inte sällan utomlands. Och det är en rapporteringen kan få stor betydelse för våra kognitiva scheman. För stat, kommun och landsting kan formulera handlingsplaner, projekt och slänga sig med fina, närmaste klyschartade utryck kring integration och allas lika värde etcetera. Men följer inte media med är det svårt att vända på våra rotade scheman kring Den Andre.

Min tes är att medborgarskapet inte räcker till för att bli svensk. En person från ett annat land som bosätter sig i Sverige och sedermera blir svensk medborgare blir aldrig svensk. Våra kognitiva scheman är alltför djupt rotade, så också journalisters. Men när dem gör regelbundet likartade rapporteringar och formuleringar i text blir detta ett strukturellt problem eftersom generellt sett ingen inom media avviker från den rutinartade nyhetsrapporteringen. Alltså, låt mig exemplifiera med en rubrik från Dagens Nyheter och SVT 2009-05-05 (TT ligger bakom texten ska tilläggas):

”Svensk medborgare fast i Libanon”

Rubriken hör till en artikel som beskriver ett gripande av en man misstänkt för samröre med terrorister. Varför kan han inte bara förbli svensk? Genom att lägga till medborgare förklarar journalisten att här har vi en man som inte är en ”riktig” svensk. Han har ett annat ursprung. Men journalisten skriver det, utan håller sig således inom spelreglerna, men vi som läsare förstår att det här är inte en man född i Sverige av svenska föräldrar. Hade det varit så, hade journalisten skrivit enbart skrivit svensk.

Och för ett par veckor sedan föll domen mot en annan svensk medborgare i New York. Till med i samband med gripandet av Mehdi Gezali i Pakistan rapporterade Sveriges Radios Nils Horner, som jag för övrigt tycker är en lysande korrespondent, att de andra gripna var just svenska medborgare.

Jag hävdar att det finns en avgörande i skillnad i media att det vid negativa händelser såsom brottslighet, görs det alltför ofta en distinktion mellan ”svensk” (läs född i Sverige av likaledes Sverigefödda föräldrar) och ”svensk medborgare” (läs invandrare eller barn till invandrare).

Men vid positiva händelser så är det lättare att bortse från en persons etniska bakgrund. T.ex. när Mustafa Mohamed kommer fyra i friidrotts-VM så är han ”Musse” och inte en svensk medborgare som precis missat prispallen (han är född i Somalia). Eller för den delen Zlatan Ibrahimovic, inte är denna gudabenådade fotbollspelare en svensk medborgare utan rätt och slätt svensk. Men hade Zlatan slagit in på en mer kriminell bana och blivit gripen utomlands, ja då är det inte osannolikt att journalistiken som av en händelse lagt till ordet medborgare efter svensk. Så där enkelt kan reportern glida undan spelreglerna som manar till försiktighet om etniskt ursprung. Och det är inte god etik!