Apropå Bolivia så rapporterade DN så sent som för en och en halv månad sedan om att uppemot 30 personer dödades i våldsamheter mellan oppositionsanhängare och regeringstrogna bolivianer. Bakgrunden är lång och konfliktfylld historia i Sydamerikas fattigaste land. Och de senaste oroligheterna kom av president Evo Morales reformförslag att omfördela markresurser till fattiga och jordlösa. Reaktionen från högeroppositionen kom snabbt och fem östliga provinser, rika på naturresurser, krävde därför en ökad självständighet vilket nu splittrar landet.
Journalisten Markus Luttemans bok El Choco från 2007 känns därför i allra högsta grad aktuell. Med Bolivias konfliktfyllda politiska, sociala och ekonomiska historia som ram träder ett personligt porträtt fram av en ung svensk man på glid. För i boken sätter Lutteman ord på Jonas Anderssons berättelse om sitt drogmissbruk och vilka konsekvenser det fick. Ett missbruk som skuldsatte honom och i ett sista desperat försök att bli skuldfri tog honom till Bolivia för att därifrån smuggla narkotika tillbaka till Sverige. Vistelsen i Bolivia skulle bli kortvarig, hämta narkotikan och sedan ut ur landet. Istället åkte han fast i tullen och dömdes till åtta års fängelse för narkotikabrott. Straffet avsattes på el penal de San Pedro, ett fängelse ursprungligen tänkt för 450 fångar men som har över 1 500 fångar och dessutom över 100 barn boendes innanför murarna med sina fäder.
Det är ingen skönlitterär bok Lutteman har skrivit. Inte heller en biografi över Jonas Andersson liv. Så är den istället vara ett exempel på new journalism, ett begrepp myntat av journalisten och författaren Tom Wolf på 1970-talet? Visst, här finns flera beröringspunkter med genren, metodiken och de berättartekniska greppen som Wolfe redovisade i sin antologi från 1973. Lutteman använder sig av scen-för-scen-tekniken genom korta rubriksatta kapitel för varje skeende i Jonas Anderssons berättelse. Däremot är inte dialogen särskilt framträdande. Istället upplevs boken som en röst för den blonde svenskens – El Choco – berättelse. Det i sin tur visar emellertid på att boken följer ett annat signum för new journalism – betraktelser från tredje person. Och det är en unik berättelse. Lika ofta skrämmande, osannolik och absurd som den visar på kärleken mellan två människor som knappt kände varandra innan Jonas Andersson åkte fast i fängelse, än mindre talade samma språk.
Skrämmande är fängelsets våld och miljö som skildras, men också att internerna måste betala för sin fängelsetid, från mat till bostad. Skrämmande är också Bolivias bristande rättssäkerhet. Den är osannolik och absurd när vardagslivet beskrivs – marknadsekonomin är allestädes närvarande. En förutsättning för en något dräglig tillvaro förutsätter betalningsförmåga. Frånvarande är däremot poliser och vakter som sällan framträder i vardagsskildringarna innanför murarna vilket får en att fundera över säkerheten, både fångarnas och möjligheten till att rymma. Osannolikheterna och absurditeterna är närmast obegränsade. Som politikern Dante Escobar som dömdes till elva års fängelse för förskingring av 12 miljoner dollar av statliga pensionsfonder. Han bodde i en cell på 100 kvadratmeter och som ska ha kostat 25 000 dollar. Eller vad sägs om guidade fängelseturer för turister med möjlighet att sova över och kanske även dela kokain tillsammans med en intern i samband med vistelsen. Den här turismverksamheten är till och med omnämnd i Lonley Planet även om myndigheterna inte officiellt godkänt det.
Men mest fängslande (kunde inte låta blir) i den här hårda miljön är kärleken. Strax innan han åkte fast träffade Jonas Deysi som studerade till läkare. Kärlek uppstod och den tycks bara ha växt sig starkare under fängelsetiden. Deysi ger upp sina läkarstudier och flyttar till La Paz för att vara nära Jonas och då allt som oftast tillsammans med honom i fängelset. De gifter sig i fängelset och får även två barn under den här tiden. Enligt Jonas så räddade Deysi hans liv. På San Pedro fick han en helt annan harmoni än han tidigare haft i sitt liv. Utan henne att hålla fast vid när han åkte in hade han med största sannolikhet varit död eller varit en utfattig knarkare. Fängelsetiden blev därför vändpunkten i Jonas liv. Han blev drog- och alkoholfri och livet fick en mening och en kärlek som består. Jonas frigavs efter fyra och bor nu med sin fru och två barn i Sverige.
Så hur blir det när en journalist som Markus Lutteman hittar en berättelse som är alltför lockande att återge, men där tecknen snabbt sticker iväg och blir för omfattande för att publiceras i en tidning? Jo, det blir läsvärt men i Luttemans bok bär ändå främst journalistiska drag i sättet att skildra yttre och inre beskrivningar. Mer tell än show. Även känslobeskrivningarna blir lätt fyrkantiga. Lutteman använder också sig av det traditionella journalistiska greppet att berätta det viktigaste först – här när Jonas sitter i mörk cell efter gripandet. Sedan får vi reda på vem Jonas är, hans bakgrund och hur han hamnade i Bolivia. Därmed blir Luttemans bok inte en reaktion mot att alla journalistiska texter gör sig bäst i en omvänd kronologi. Det gör inte boken sämre men den är och förblir journalistisk litteratur snarare än litterär journalistik.
3 kommentarer:
Det verkar vara en "spännande" bok. Du skriver att du fängslats av många scener och delar i boken, samtidigt som du menar att det är mera tell än show. Alltså lyckas han skriva oerhört intressant utan att för den del smycka ut texten i onödan? Har jag förstått det rätt?
Det skulle jag se som en styrka. Att rapportera en fängslande historia utan att behöva förlita sig på vackra ord och utsmyckningar. En bra form av New Journalism?
Äntligen hittade jag någon som valt att skriva om El Choco! En riktigt bra bok tycker jag, eller vänta.. Berättelsen är fantastisk, det är svårt att göra en sådan story ointressant. Däremot (nu var det längesedan jag läste boken) har jag för mig att språket i boken är väldigt taffligt och det blir betungande till en början.
Spänning finns i boken, men ofta ligger man i sinnet 30 sidor framåt, man vet ofta vad som komma skall. Kärleken mellan skönheten och odjuret, flykten till Sverige och snön för första gången. Det var intressant att läsa dina tankar.
Några år tidigare ska en amerikansk bok ha släppts som utspelar sig i samma fängelse. Har letat efter den men utan framgång. Den ska tydligen vara riiiiktigt bra!
/JOhan p
Det verkar vara en mycket intressant bok som du har läst Lars. Det är verkligen en annorlunda värld i det fängelset du beskriver jämfört med de svenska fängelserna.
du säger att boken är en form av journalistisk litteratur. Vad tycker du av den formen av litteratur? Är det ett bra sätt att berätta en historia på och vilka krav kan man ha på att författaren återger exakta fakta?
Skicka en kommentar