Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Apropå fiktion - här kommer en berättelse som det vore önskvärt om det var just fiktion. Men dessvärre inte.

Sommaren 1984 hittas en styckad kropp i Solna. Det blir upptakten till vad som bör vara ett av det moderna Sveriges mest uppmärksammade rättsfall. Här finns kön och makt, brutalitet och perversioner, två traditionstyngda akademiska skolor – medicin och juridik. Och inte minst en ung kvinna vars död sannolikt är hemskare än vad vi någonsin kan föreställa oss. Under ett flera år spelas detta drama upp under ett stort massmedialt tryck där de pressetiska spelreglerna är på undantag.

Den döda identifieras som 28-åriga Catrine da Costa. Mamma till två barn, nedgången i missbruk och utlämnad åt prostitution. Själv var jag 13 år när hon hittades och rubrikerna började. Det var en skrämmande lockande läsning. Men vilken bild fick tidningsläsarna under det rättsliga efterspelet som varade i drygt fem år (till en början för det juridiska efterspelet är ännu inte slut)? Ja, som jag minns det så var det väl ställt utom all rimlig tvivel att de s.k. obducenten och allmänläkaren var skyldiga. Minns även hur de båda läkarna framställdes: otäcka! Minns däremot inget om Catrin da Costa, vem var hon förutom offer, missbrukare och prostituerad?

Jag börjar med att läsa Hanna Olssons Catrin och rättvisan (1990) som är den första bok som återger rättsprocessen från det att kvarlevorna hittas vid en parkeringsplats. Här målas ett personligt portträtt om människan Catrine upp. När det gäller de för mord misstänkta läkarna så får de fingerade namn och i övrigt inget personligt om vilka de är. Istället leder Hanna Olsson i bevis hur obducentens perversa böjelser och avvikande beteende både privat och på sin arbetsplats på rättsläkarstationen, bidrar till att stärka misstankarna mot honom efter det första gripandet i slutet av 1984. Det går snabbt i Hanna Olssons bok. Både ogilla obducenten och snart även övertygas om det rimliga i hans skuld. Så även när det gäller den andra misstänkte, allmänläkaren som blir misstänkt 1987.

Annorlunda är det med Per Lindebergs tegelstensbok Döden är en man (1999). Här får de misstänkta ett mer personligt utrymme vilket det knappast kan sägas om Catrine. Hon förblir en missbrukare och prostituerad. Obducenten däremot får en historia där han är son till en baltisk flykting med ambitioner och avvisas av sin pappa när han gifter sig med kvinnan han älskade. Pappan ansåg inte att det var lämpligt att gifta sig när han precis påbörjat sina krävande läkarstudier. Och allmänläkaren, son till en känd Stockholmsläkare, är en social man och även han gift och hade ett barn.

Förundersökningen avbryts under period till följd av Palmemordet men återupptas 1987 och de båda läkarna häktas. Någon teknisk bindande bevisning saknas. Det går inte heller att fastställa Catrines död. Däremot finns flera vittnen, varav allmänläkarens barn (vid Catrines död inte ens fyllda två år) blir oerhört central tillsammans med ett fotohandlarpars vittnesmål. Sedan finns det rättsläkaren Jovan Rajs utlåtande. Rajs var också handledare för obducenten. Rättegången börjar 1988 under stort pressuppbåd. De döms för mord 1988 men eftersom Aftonbladet publicerar nämndemännens uttalande innan domen är fastställd blir det riktig rättssoppa inför öppna ridåer. Rättegången görs om och Hovrätten friar dem för mord, men skriver i domskälen att de har styckat kroppen. Och detta blir centralt i efterspelet. De har en friande dom. Men de har aldrig åtalats för styckning som de anses utfört enligt domskälen. En friande dom kan inte överklagas och att de styckat kroppen enligt domskälen är inte detsamma som en dom varför de inte kan överklaga detta. Två läkare som stått åtalade för mord frias. Men det resulterar i att deras läkarlegitimationer dras in. De är friade men dömda.

Hanna Olsson är övertygad om männens skuld. De kommer undan skuldfrågan för att de är män i hög social position och offret finns längst ner på samhällsstegen. Detta gjorde att åklagaren bl.a. varit försiktig i att använda andra prostituerade vittnen som kunde svartmåla läkarna, enligt Hanna Olsson. Per Lindeberg är å andra sidan övertygad om att läkarna utsattes för en feministisk kampanj. Även Hanna Olsson figurerar i bakgrunden och leder in polisen på spår. Och återkommande läckor från polisen till pressen gjorde dessutom läkarna dömda på förhand av en folkopinion med media som åklagare.

När jag läste Catrine och rättvisan var jag ganska övertygad om läkarnas skuld. Och efter att sedan ha läst Döden är en man är jag inte lika övertygad längre. En första slutsats från dessa båda böcker blir därför hur betydelsefullt det är hur människor gestaltas och hur urvalet av fakta presenteras. Men är det new journalism, ett begrepp myntat av journalisten och författaren Tom Wolfe på 1970-talet? Visst finns här flera beröringspunkter med genren, metodiken och de berättartekniska greppen. Båda böckerna använder sig av scen-för-scen-tekniken genom (oftast) korta rubriksatta kapitel för varje skeende i detta dödsdrama. Men någon dialog finns knappt utom i vissa återgivna förhör. Hanna Olsson skriver också rakt utan direkta miljöbeskrivningar. Hennes fakta hålls kortfattad medan Per Lindebergs fakta beskrivs mer utförligt och han ger även mer utrymme till att skildra miljöer och personligheter.

Här finns också paralleller till Gömda-debatten. Olika läger intar olika ståndpunkter. Om Hanna Olssons bok väckte stor uppmärksamhet inledningsvis och fann sina sympatisörer. Boken blev bl.a. ett litteraturinslag inom vissa universitetskurser såsom socialt arbete. Numera tycks det vara fördel Per Lindeberg och han är starkt uppbackad av bl.a. Jan Guillou (som också backade upp Liza Marklund) och Leif GW Persson för att nämna några tungviktare.

Mina egna slutsatser då? Om Hanna Olssons bok beskrivits som en feministisk kampanj mot oskyldiga, om än kanske särartade, framgångsrika män så upplever jag Lindebergs bok nästan som det motsatta. Här finns återkommande attacker mot kvinnorna som driver detta mål framåt. Hanna Olsson har redan nämnts, här finns den kvinnliga fotohandlaren och inte minst allmänläkarens hustru som, enligt Lindeberg, har en nyckelroll i att göra sin make misstänkt. Hanna Olsson tycks ha lämnat detta fall och syns inte längre i debatten. Per Lindeberg däremot har i princip skapat en karriär på detta fall. Före sin bok var han en relativt okänd vetenskapsjournalist. Men hans bok har närmast konspiratoriska drag emellanåt. Om rättsläkaren som vill nå professorstjänsten och bli chef för rättsläkarstation och därför måste ta avstånd från sin adept. Kvinnor som aldrig träffats eller känt varandra och dras av samma feministiska övertygelse av att männen med social status är mördare. Per Lindeberg är inte heller den enda som gjort karriär på detta fall: utöver Jovan Rajs finns här också Anders Helin som sedermera tog över Palme-målet.

Sammanfattningsvis: Varken Hanna Olsson eller Per Lindeberg lyckas med att göra detta hemska drama levande. Men det kanske varken är meningen eller möjligt i denna tragik. Här finns ett offer, det är ställt utom all rimlig tvivel. Men finns här två offer till? Ja, viss tvivel finns. Men helt klart är att någon rättvisa det fick aldrig Catrine.

Apropå blogginlägg C...

...så hänvisar jag till ett gammalt inlägg från förra året om El Choco Lite småfult, håller med... Tillbaka från en tjänsteresa i Malmö - härlig stad - och fick inte ihop ett nytt inlägg tills den 5:e. Återkommer snart med inlägg kring två böcker om det s.k. styckmordet.

Blogginlägg B: Etik i medierna

Apropå brott och straff – igen – i alla fall brott så sätter det ofta media på prov när det gäller etik. Vad ska publiceras och vad kan publiceras utifrån de spelregler som media själva satt upp? Svåra publicistiska övervägande ska göras mellan att rapportera det som är av allmänintresse samtidigt som den personliga den integriteten värnas.

I början av året gjorde Sveriges radios program Medierna ett inslag om just mediernas publicering av uppgifter som kan uppfattas som känsliga, svåra eller för den delen, hos några medier, sakna ett allmänintresse för publicering. I det aktuella fallet tar programmet upp ett mordfall i Malmö på en homosexuell man. De misstänkta gärningsmännens bakgrund skildras olika av beroende på mediet. De misstänktas bakgrund både vad gäller bostadsort och religiösa övertygelse gav upphov till olika bedömningar på olika redaktioner. Programmet visar hur exempelvis Aftonbladet rapporterar ”i princip allt” medan Sydsvenska Dagbladet intar en mer försiktig hållning. QX, Sveriges största gaynyhetssajt, som deras slogan lyder, var också tidigt ute och publicera mordet som ett hatbrott, en uppgift som andra medier (inte Aftonbladet) ansåg var känsligt att rapportera. Till saken hör att en av de misstänkta drev en blogg kring moralfrågor. Sydsvenskan valde att inte rapportera om detta för att undvika igenkänning. För som Spelreglerna för press, radio och tv lyder: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke politiska tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och missaktande.”

Uppenbarligen tyckte Aftonbladet att den religiösa övertygelsen var betydelsefull liksom offrets sexuella läggning. En spontan känsla som kommer är att kvällspress utmanar dessa regler mer än dagspress, radio och tv. Är det ”enklare” att hålla sig inom etikens spelregler för medieföretag med fasta prenumeranter (läs morgontidningar) eller som public service-företagen med en annan finansiering, jämfört med exempelvis Aftonbladet och Expressen? Kvällstidningar måste dagligen ligga i framkant och sälja lösnummer.

Tanken är väckt, men frågan får jag lämna obesvarad. Men för att återgå till det här med ursprung och dylikt. Personligen har jag en käpphäst i mediers rapportering av ursprung där de på ett skickligt sätt undviker att rapportera om ursprung samtidigt som de på ett subtilt sätt förklarar för läsaren att ursprunget är allt annat än svenskt. Här är alla lika goda kålsupare anser jag. Oavsett om det är public service eller privata medieföretag. Så vad är det jag tänker på? Jo, oftast är det i samband med att en person grips misstänkt för ett brott, inte sällan utomlands. Och det är en rapporteringen kan få stor betydelse för våra kognitiva scheman. För stat, kommun och landsting kan formulera handlingsplaner, projekt och slänga sig med fina, närmaste klyschartade utryck kring integration och allas lika värde etcetera. Men följer inte media med är det svårt att vända på våra rotade scheman kring Den Andre.

Min tes är att medborgarskapet inte räcker till för att bli svensk. En person från ett annat land som bosätter sig i Sverige och sedermera blir svensk medborgare blir aldrig svensk. Våra kognitiva scheman är alltför djupt rotade, så också journalisters. Men när dem gör regelbundet likartade rapporteringar och formuleringar i text blir detta ett strukturellt problem eftersom generellt sett ingen inom media avviker från den rutinartade nyhetsrapporteringen. Alltså, låt mig exemplifiera med en rubrik från Dagens Nyheter och SVT 2009-05-05 (TT ligger bakom texten ska tilläggas):

”Svensk medborgare fast i Libanon”

Rubriken hör till en artikel som beskriver ett gripande av en man misstänkt för samröre med terrorister. Varför kan han inte bara förbli svensk? Genom att lägga till medborgare förklarar journalisten att här har vi en man som inte är en ”riktig” svensk. Han har ett annat ursprung. Men journalisten skriver det, utan håller sig således inom spelreglerna, men vi som läsare förstår att det här är inte en man född i Sverige av svenska föräldrar. Hade det varit så, hade journalisten skrivit enbart skrivit svensk.

Och för ett par veckor sedan föll domen mot en annan svensk medborgare i New York. Till med i samband med gripandet av Mehdi Gezali i Pakistan rapporterade Sveriges Radios Nils Horner, som jag för övrigt tycker är en lysande korrespondent, att de andra gripna var just svenska medborgare.

Jag hävdar att det finns en avgörande i skillnad i media att det vid negativa händelser såsom brottslighet, görs det alltför ofta en distinktion mellan ”svensk” (läs född i Sverige av likaledes Sverigefödda föräldrar) och ”svensk medborgare” (läs invandrare eller barn till invandrare).

Men vid positiva händelser så är det lättare att bortse från en persons etniska bakgrund. T.ex. när Mustafa Mohamed kommer fyra i friidrotts-VM så är han ”Musse” och inte en svensk medborgare som precis missat prispallen (han är född i Somalia). Eller för den delen Zlatan Ibrahimovic, inte är denna gudabenådade fotbollspelare en svensk medborgare utan rätt och slätt svensk. Men hade Zlatan slagit in på en mer kriminell bana och blivit gripen utomlands, ja då är det inte osannolikt att journalistiken som av en händelse lagt till ordet medborgare efter svensk. Så där enkelt kan reportern glida undan spelreglerna som manar till försiktighet om etniskt ursprung. Och det är inte god etik!

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering

Apropå nyhetsvärdering så har vi denna vecka kunnat läsa om valet i både Norge och Afghanistan. Från svensk nationell horisont har det varit riksdagens öppnande med regeringsförklaring och svenskar både misstänkta och dömda för terrorism. Dagens Nyheter har även förmedlat nyheten att fyra unga män anhållits för stenkastning mot brandbil. Och givetvis har Zlatan varit ett nyhetsstoff i vanlig ordning med anledning av matchen mellan Inter och Barcelona.

På det lokala planet i mellersta Halland har oroligheter med bilbränder i bostadsområden fått en lokal vinkling i Hallands Nyheter där fyra bilbränder rapporteras från Falkenberg. Likaså tycks en infekterad skolskjutsupphandling fått sitt slut genom förlikning mellan ett bussbolag och kommunen. Upphandlingen och det nya avtalet var en följetong i Hallands Nyheter under 2007 och 2008. Se där, ett ämne som väcker känslor och har fortfarande ett nyhetsvärde mer än två år efter upphandlingen.

Annars är tiden inte en helt oväsentlig faktor för nyhetsvärderingen. Den norske sociologen Johan Galtung studerade redan på 1960-talet om vad som hamnade på tidningarnas förstasidor. Betydande faktorer är tidsaspekten och tröskelvärdet. Nyhetsvärdet är högt om händelsen inträffar i anslutning till pressläggning. Sedan bör det finnas en tröskel som måste passeras för att nyheten över huvudtaget ska rapporteras. Alltså att nyheten är tillräckligt stor eller har viss intensitet för att uppmärksammas.

Journalistikprofessorn Håkan Hvitfelt har i sin tur listat ett tiotal punkter av betydelse för att en nyhetsartikel ska publiceras. Punkterna skulle kunna sammanfattas i följande krystade mening: Ett traditionellt sakområde med kort avstånd till faktiska händelser som är dels sensationella och överraskande samt handlar om vissa enskilda personer och är enkla men viktiga och relevanta men också utspelas under en kort tid som del av tema samtidigt som de kan vara negativa och härstamma från traditionella källor.

Om vi då ser till vad som varit nyheter denna vecka. Ta valet i Norge, kan det bli ett mer traditionellt sakområde än så? Bortsett från våra egna val i Sverige så kan inte heller avståndet bli kortare för en internationell valbevakning. Det är relevant och viktig och källan är traditionell, en offentlig myndighet som förmodligen heter något i likhet med motsvarigheten i Sverige, Valmyndigheten, alltså den som rapporterar in alla siffror.

Lokalt då? Skolskjutsar via en kommunal upphandling blir ett traditionellt sakområde. Nästa gång kan det handla det om livsmedel. Det berör dessutom många barn och därmed också deras föräldrar. Därtill berördes i det här sammanhanget flera lokala företag vars verksamhet upphörde till följd av upphandlingen. Nyheten nu handlade om rapporteringen av beslutet om förlikning. Men det finns något tematiskt i sammanhanget också eftersom det har varit en återkommande följetong i tidningen över två år. Även i det här fallet bör nyhetskällan kunna härledas till det offentliga.

I det ofantliga informationsflöde som nu finns om oss hela tiden, är detta lilla axplock ur nyhetsfloran en spegel av verkligheten? Professorn i journalistik och kommunikation, Jesper Strömbäck, anser i Den medialiserade demokratin att det inte finns något stöd i forskningen att medierna endast speglar verkligheten. För verkligheten är obegränsad och medierna begränsade. Därför präglas all nyhetsförmedling av val. En del val är omedvetna men en stor del är rutiniserade.
Och trots att vi alla är olika och att nyhetsvärderingarna görs av enskilda personer är vi lika, åtminstone på nyhetsredaktionerna. För enligt Jesper Strömbäck visar forskningen på att nyhetsutbudet inte skiljer sig mellan olika medier i ett land och mellan olika länder. Det finns tydliga och gemensamma mönster i vad som uppmärksammas av journalistiken. Nyhetsvärderingen är alltså en följd av de institutionaliserade rutiner som präglar nyhetsproduktioner och att många val inte uppfattas som val utan som självklarheter. Men vore det då inte spännande med en nyhetsförmedlare som inte rapporterade om självklarheter!?

Familjefar och mamma

Apropå det omskrivna fallet där en man misstänks för att ha hållit fru och barn inlåsta, så använder sig SVD:s ledare idag, liksom många andra, av ett märkligt och föråldrat ordval i sin beskrivning av mannen. Han är en familjefar. Ordvalet är inte unikt för just det här fallet utan är återkommande i alla möjliga sammanhang. Men vad är en familjefar? Den kvinnliga motsvarigheten finns åtminstone inte i SAOL eller genom en sökning på Google. Slutsatsen bör därför bli att en familjefar är familjens högsta auktoritet. Eftersom familjemor inte tycks finnas blir kvinnan i en familj endast mamma och med bestämmanderätt över barnen - inte över mannen/pappan. Vi är inte tillbaka till gamla tider vi är fortfarande i den tiden.

Annars har ledaren i övrigt poänger om migrationspolitiken som behöver sättas i ett välbehövligt fokus. Det finns idag uppenbara brister i systemet som måste rättas till för att upprätthålla asylrätten och samtidigt möjliggöra för de som inte har skyddsbehov att kunna komma till Sverige för att skapa sig en ny framtid på kort eller lång sikt. Idag är detta inte alldeles lätt vilket jag framfört i SVD tidigare, Resa - en mänsklig rättighet.

Detta är min återupplivade blogg. Välkommen! För övrigt är jag också en familjefar...

20 år sedan Lockerbie

Apropå Lockerbiekatastrofen, så är det idag 20 år sedan det amerikanska PanAM-planet sprängdes över södra Skottland. En tragedi för alla drabbade, inklusive den dömde Abd al-Basit al-Megrahi? Om inte annat så spekulerar DN och brittiska medier om att fel man är dömd. Något som jag själv skrev om i Fria Tidningar i april 2004. Finns det en annan sanning? Själv tror jag det.

Detta blev ett sidospår från denna blogg som annars utgår från uppgifter i samband med studier i journalistik vid Karlstad universitet.

Blogginlägg C: Journalistik som tar plats - El Choco

Apropå Bolivia så rapporterade DN så sent som för en och en halv månad sedan om att uppemot 30 personer dödades i våldsamheter mellan oppositionsanhängare och regeringstrogna bolivianer. Bakgrunden är lång och konfliktfylld historia i Sydamerikas fattigaste land. Och de senaste oroligheterna kom av president Evo Morales reformförslag att omfördela markresurser till fattiga och jordlösa. Reaktionen från högeroppositionen kom snabbt och fem östliga provinser, rika på naturresurser, krävde därför en ökad självständighet vilket nu splittrar landet.

Journalisten Markus Luttemans bok El Choco från 2007 känns därför i allra högsta grad aktuell. Med Bolivias konfliktfyllda politiska, sociala och ekonomiska historia som ram träder ett personligt porträtt fram av en ung svensk man på glid. För i boken sätter Lutteman ord på Jonas Anderssons berättelse om sitt drogmissbruk och vilka konsekvenser det fick. Ett missbruk som skuldsatte honom och i ett sista desperat försök att bli skuldfri tog honom till Bolivia för att därifrån smuggla narkotika tillbaka till Sverige. Vistelsen i Bolivia skulle bli kortvarig, hämta narkotikan och sedan ut ur landet. Istället åkte han fast i tullen och dömdes till åtta års fängelse för narkotikabrott. Straffet avsattes på el penal de San Pedro, ett fängelse ursprungligen tänkt för 450 fångar men som har över 1 500 fångar och dessutom över 100 barn boendes innanför murarna med sina fäder.

Det är ingen skönlitterär bok Lutteman har skrivit. Inte heller en biografi över Jonas Andersson liv. Så är den istället vara ett exempel på new journalism, ett begrepp myntat av journalisten och författaren Tom Wolf på 1970-talet? Visst, här finns flera beröringspunkter med genren, metodiken och de berättartekniska greppen som Wolfe redovisade i sin antologi från 1973. Lutteman använder sig av scen-för-scen-tekniken genom korta rubriksatta kapitel för varje skeende i Jonas Anderssons berättelse. Däremot är inte dialogen särskilt framträdande. Istället upplevs boken som en röst för den blonde svenskens – El Choco – berättelse. Det i sin tur visar emellertid på att boken följer ett annat signum för new journalism – betraktelser från tredje person. Och det är en unik berättelse. Lika ofta skrämmande, osannolik och absurd som den visar på kärleken mellan två människor som knappt kände varandra innan Jonas Andersson åkte fast i fängelse, än mindre talade samma språk.

Skrämmande är fängelsets våld och miljö som skildras, men också att internerna måste betala för sin fängelsetid, från mat till bostad. Skrämmande är också Bolivias bristande rättssäkerhet. Den är osannolik och absurd när vardagslivet beskrivs – marknadsekonomin är allestädes närvarande. En förutsättning för en något dräglig tillvaro förutsätter betalningsförmåga. Frånvarande är däremot poliser och vakter som sällan framträder i vardagsskildringarna innanför murarna vilket får en att fundera över säkerheten, både fångarnas och möjligheten till att rymma. Osannolikheterna och absurditeterna är närmast obegränsade. Som politikern Dante Escobar som dömdes till elva års fängelse för förskingring av 12 miljoner dollar av statliga pensionsfonder. Han bodde i en cell på 100 kvadratmeter och som ska ha kostat 25 000 dollar. Eller vad sägs om guidade fängelseturer för turister med möjlighet att sova över och kanske även dela kokain tillsammans med en intern i samband med vistelsen. Den här turismverksamheten är till och med omnämnd i Lonley Planet även om myndigheterna inte officiellt godkänt det.

Men mest fängslande (kunde inte låta blir) i den här hårda miljön är kärleken. Strax innan han åkte fast träffade Jonas Deysi som studerade till läkare. Kärlek uppstod och den tycks bara ha växt sig starkare under fängelsetiden. Deysi ger upp sina läkarstudier och flyttar till La Paz för att vara nära Jonas och då allt som oftast tillsammans med honom i fängelset. De gifter sig i fängelset och får även två barn under den här tiden. Enligt Jonas så räddade Deysi hans liv. På San Pedro fick han en helt annan harmoni än han tidigare haft i sitt liv. Utan henne att hålla fast vid när han åkte in hade han med största sannolikhet varit död eller varit en utfattig knarkare. Fängelsetiden blev därför vändpunkten i Jonas liv. Han blev drog- och alkoholfri och livet fick en mening och en kärlek som består. Jonas frigavs efter fyra och bor nu med sin fru och två barn i Sverige.

Så hur blir det när en journalist som Markus Lutteman hittar en berättelse som är alltför lockande att återge, men där tecknen snabbt sticker iväg och blir för omfattande för att publiceras i en tidning? Jo, det blir läsvärt men i Luttemans bok bär ändå främst journalistiska drag i sättet att skildra yttre och inre beskrivningar. Mer tell än show. Även känslobeskrivningarna blir lätt fyrkantiga. Lutteman använder också sig av det traditionella journalistiska greppet att berätta det viktigaste först – här när Jonas sitter i mörk cell efter gripandet. Sedan får vi reda på vem Jonas är, hans bakgrund och hur han hamnade i Bolivia. Därmed blir Luttemans bok inte en reaktion mot att alla journalistiska texter gör sig bäst i en omvänd kronologi. Det gör inte boken sämre men den är och förblir journalistisk litteratur snarare än litterär journalistik.