Blogguppgift B: Namnpublicering eller ej?

Apropå brott och straff så har ännu en uppmärksammad rättegång avslutats med stor medial publicitet. Nu var det Tito Beltran som i fredags dömdes till fängelse. När det gäller Tito Beltran så har han synts med både namn och bild under hela processen. Han har också gjort sig synlig genom att besvara medias frågor och hålla presskonferenser. Kanske är det oundvikligt när trycket från media ökar och kändisfaktorn är hög?

Vi har även den senaste tiden sett prov på andra medialt uppmärksammade rättegångar utan kändisfaktor men med svårt känsloladdade brott – de mot barn. Också här har namn och bilder på de brottsmisstänkta figurerat i media innan dom fallit. Så frågan är, sker den här publiceringen i allmänhetens intresse eller är det av intresse för utgivaren att publicera detta?

Oavsett kan vi konstatera att press, TV och radio har stora friheter att publicera uppgifterna. En annan grundläggande liberal princip är dock att friheten begränsas till att inte inskränka någon annans frihet. Nu värnar jag inte särskilt för de åtalade men lidandet hos offrens anhöriga blir knappast mindre av att förövarna offentliggörs, eller att ännu inte dömda får namn och bild publicerade. Däremot kan det bidra till att tillvaron försämras än mer för fler, såsom förövarens närstående som är oskyldiga. Deras ofrivilliga koppling till brott behöver inte spridas mer än vad det ändå gör.

Media försvarar sina publiceringar. Att åberopa allmänintresset är däremot att göra det enkelt för sig. Finns behovet hos oss läsare/lyssnare/tittare eller skapas behovet av att veta vem någon är genom att redogöra för alltmer närgånga detaljer kring brotten och förövaren? Görs den här informationen tillgänglig allt oftare är nog också risken stor att efterfrågan kommer att öka. Människor riskerar att få sin skuld prövad redan innan rättsväsendet gjort sin prövning. Cynikern (eller sanningssägaren) skulle även kunna konstatera att hög efterfrågan kan generera mer intäkter.

Nåväl, tendenser till att efterfrågan ökar såg vi veckan när Aftonbladet körde en serie artiklar om åtta av Sveriges värsta sexförbrytare. Aftonbladet vet vilka de är men har inte berättat detta. Chefredaktören Jan Helin frågar sig: ”Gör jag rätt?” Ja, det tycker jag. Jag har själv två små barn, stora nog att vara ute själva i området. Visst oroar jag mig för att någon ful gubbe ska dyka upp och visst, jag vill inte bo granne med en pedofil. Men blir jag tryggare om jag vet var dem bor? När går gränsen för min trygghet, 100 meter, 1 000 meter, 10 000 meter? Tror inte det. Och hur avskyvärda brotten än är, rättsprincipen måste ändå vara att personer som dömts och suttit av sina straff måste vara fria. Däremot är det bra att samhället (inte media) sätter in begränsningar vad gäller exempelvis yrkesutövning genom att vissa yrken förutsätter ett utdrag ur belastningsregistret.

Publiceringar är svåra. En intressant diskussion finns på SVT där Aktuelltredaktionen diskuterar publiceringen av Youtube-klipp dagen efter skolskjutningen i Finland. Ska videos med mördaren visas eller inte? För numera tycks det ingå hos dessa mördare att de ska efterlämna videos som visas runtom i världen efter att skotten fallit. Men skulle verkligen framtida skolskjutningar förhindras om dessa mördare ges avsevärt mindre medialt utrymme? Inget svar är givet. Det är därför intressant att höra Aktuelltchefen Anders Sundkvist kort konstaterar att publicistisk hänsyn väger tyngre än möjligheten att någon annan inspireras och gör detsamma. Återigen allmänintresset. Så svårt att definiera och det är bara att inse att utgivarna ständigt ställs inför svåra etiska överväganden. Därför kan ibland är ordspråket om att försiktighet är en dygd fungera som rättesnöre.