20 år sedan Lockerbie

Apropå Lockerbiekatastrofen, så är det idag 20 år sedan det amerikanska PanAM-planet sprängdes över södra Skottland. En tragedi för alla drabbade, inklusive den dömde Abd al-Basit al-Megrahi? Om inte annat så spekulerar DN och brittiska medier om att fel man är dömd. Något som jag själv skrev om i Fria Tidningar i april 2004. Finns det en annan sanning? Själv tror jag det.

Detta blev ett sidospår från denna blogg som annars utgår från uppgifter i samband med studier i journalistik vid Karlstad universitet.

Blogginlägg C: Journalistik som tar plats - El Choco

Apropå Bolivia så rapporterade DN så sent som för en och en halv månad sedan om att uppemot 30 personer dödades i våldsamheter mellan oppositionsanhängare och regeringstrogna bolivianer. Bakgrunden är lång och konfliktfylld historia i Sydamerikas fattigaste land. Och de senaste oroligheterna kom av president Evo Morales reformförslag att omfördela markresurser till fattiga och jordlösa. Reaktionen från högeroppositionen kom snabbt och fem östliga provinser, rika på naturresurser, krävde därför en ökad självständighet vilket nu splittrar landet.

Journalisten Markus Luttemans bok El Choco från 2007 känns därför i allra högsta grad aktuell. Med Bolivias konfliktfyllda politiska, sociala och ekonomiska historia som ram träder ett personligt porträtt fram av en ung svensk man på glid. För i boken sätter Lutteman ord på Jonas Anderssons berättelse om sitt drogmissbruk och vilka konsekvenser det fick. Ett missbruk som skuldsatte honom och i ett sista desperat försök att bli skuldfri tog honom till Bolivia för att därifrån smuggla narkotika tillbaka till Sverige. Vistelsen i Bolivia skulle bli kortvarig, hämta narkotikan och sedan ut ur landet. Istället åkte han fast i tullen och dömdes till åtta års fängelse för narkotikabrott. Straffet avsattes på el penal de San Pedro, ett fängelse ursprungligen tänkt för 450 fångar men som har över 1 500 fångar och dessutom över 100 barn boendes innanför murarna med sina fäder.

Det är ingen skönlitterär bok Lutteman har skrivit. Inte heller en biografi över Jonas Andersson liv. Så är den istället vara ett exempel på new journalism, ett begrepp myntat av journalisten och författaren Tom Wolf på 1970-talet? Visst, här finns flera beröringspunkter med genren, metodiken och de berättartekniska greppen som Wolfe redovisade i sin antologi från 1973. Lutteman använder sig av scen-för-scen-tekniken genom korta rubriksatta kapitel för varje skeende i Jonas Anderssons berättelse. Däremot är inte dialogen särskilt framträdande. Istället upplevs boken som en röst för den blonde svenskens – El Choco – berättelse. Det i sin tur visar emellertid på att boken följer ett annat signum för new journalism – betraktelser från tredje person. Och det är en unik berättelse. Lika ofta skrämmande, osannolik och absurd som den visar på kärleken mellan två människor som knappt kände varandra innan Jonas Andersson åkte fast i fängelse, än mindre talade samma språk.

Skrämmande är fängelsets våld och miljö som skildras, men också att internerna måste betala för sin fängelsetid, från mat till bostad. Skrämmande är också Bolivias bristande rättssäkerhet. Den är osannolik och absurd när vardagslivet beskrivs – marknadsekonomin är allestädes närvarande. En förutsättning för en något dräglig tillvaro förutsätter betalningsförmåga. Frånvarande är däremot poliser och vakter som sällan framträder i vardagsskildringarna innanför murarna vilket får en att fundera över säkerheten, både fångarnas och möjligheten till att rymma. Osannolikheterna och absurditeterna är närmast obegränsade. Som politikern Dante Escobar som dömdes till elva års fängelse för förskingring av 12 miljoner dollar av statliga pensionsfonder. Han bodde i en cell på 100 kvadratmeter och som ska ha kostat 25 000 dollar. Eller vad sägs om guidade fängelseturer för turister med möjlighet att sova över och kanske även dela kokain tillsammans med en intern i samband med vistelsen. Den här turismverksamheten är till och med omnämnd i Lonley Planet även om myndigheterna inte officiellt godkänt det.

Men mest fängslande (kunde inte låta blir) i den här hårda miljön är kärleken. Strax innan han åkte fast träffade Jonas Deysi som studerade till läkare. Kärlek uppstod och den tycks bara ha växt sig starkare under fängelsetiden. Deysi ger upp sina läkarstudier och flyttar till La Paz för att vara nära Jonas och då allt som oftast tillsammans med honom i fängelset. De gifter sig i fängelset och får även två barn under den här tiden. Enligt Jonas så räddade Deysi hans liv. På San Pedro fick han en helt annan harmoni än han tidigare haft i sitt liv. Utan henne att hålla fast vid när han åkte in hade han med största sannolikhet varit död eller varit en utfattig knarkare. Fängelsetiden blev därför vändpunkten i Jonas liv. Han blev drog- och alkoholfri och livet fick en mening och en kärlek som består. Jonas frigavs efter fyra och bor nu med sin fru och två barn i Sverige.

Så hur blir det när en journalist som Markus Lutteman hittar en berättelse som är alltför lockande att återge, men där tecknen snabbt sticker iväg och blir för omfattande för att publiceras i en tidning? Jo, det blir läsvärt men i Luttemans bok bär ändå främst journalistiska drag i sättet att skildra yttre och inre beskrivningar. Mer tell än show. Även känslobeskrivningarna blir lätt fyrkantiga. Lutteman använder också sig av det traditionella journalistiska greppet att berätta det viktigaste först – här när Jonas sitter i mörk cell efter gripandet. Sedan får vi reda på vem Jonas är, hans bakgrund och hur han hamnade i Bolivia. Därmed blir Luttemans bok inte en reaktion mot att alla journalistiska texter gör sig bäst i en omvänd kronologi. Det gör inte boken sämre men den är och förblir journalistisk litteratur snarare än litterär journalistik.

Blogguppgift B: Namnpublicering eller ej?

Apropå brott och straff så har ännu en uppmärksammad rättegång avslutats med stor medial publicitet. Nu var det Tito Beltran som i fredags dömdes till fängelse. När det gäller Tito Beltran så har han synts med både namn och bild under hela processen. Han har också gjort sig synlig genom att besvara medias frågor och hålla presskonferenser. Kanske är det oundvikligt när trycket från media ökar och kändisfaktorn är hög?

Vi har även den senaste tiden sett prov på andra medialt uppmärksammade rättegångar utan kändisfaktor men med svårt känsloladdade brott – de mot barn. Också här har namn och bilder på de brottsmisstänkta figurerat i media innan dom fallit. Så frågan är, sker den här publiceringen i allmänhetens intresse eller är det av intresse för utgivaren att publicera detta?

Oavsett kan vi konstatera att press, TV och radio har stora friheter att publicera uppgifterna. En annan grundläggande liberal princip är dock att friheten begränsas till att inte inskränka någon annans frihet. Nu värnar jag inte särskilt för de åtalade men lidandet hos offrens anhöriga blir knappast mindre av att förövarna offentliggörs, eller att ännu inte dömda får namn och bild publicerade. Däremot kan det bidra till att tillvaron försämras än mer för fler, såsom förövarens närstående som är oskyldiga. Deras ofrivilliga koppling till brott behöver inte spridas mer än vad det ändå gör.

Media försvarar sina publiceringar. Att åberopa allmänintresset är däremot att göra det enkelt för sig. Finns behovet hos oss läsare/lyssnare/tittare eller skapas behovet av att veta vem någon är genom att redogöra för alltmer närgånga detaljer kring brotten och förövaren? Görs den här informationen tillgänglig allt oftare är nog också risken stor att efterfrågan kommer att öka. Människor riskerar att få sin skuld prövad redan innan rättsväsendet gjort sin prövning. Cynikern (eller sanningssägaren) skulle även kunna konstatera att hög efterfrågan kan generera mer intäkter.

Nåväl, tendenser till att efterfrågan ökar såg vi veckan när Aftonbladet körde en serie artiklar om åtta av Sveriges värsta sexförbrytare. Aftonbladet vet vilka de är men har inte berättat detta. Chefredaktören Jan Helin frågar sig: ”Gör jag rätt?” Ja, det tycker jag. Jag har själv två små barn, stora nog att vara ute själva i området. Visst oroar jag mig för att någon ful gubbe ska dyka upp och visst, jag vill inte bo granne med en pedofil. Men blir jag tryggare om jag vet var dem bor? När går gränsen för min trygghet, 100 meter, 1 000 meter, 10 000 meter? Tror inte det. Och hur avskyvärda brotten än är, rättsprincipen måste ändå vara att personer som dömts och suttit av sina straff måste vara fria. Däremot är det bra att samhället (inte media) sätter in begränsningar vad gäller exempelvis yrkesutövning genom att vissa yrken förutsätter ett utdrag ur belastningsregistret.

Publiceringar är svåra. En intressant diskussion finns på SVT där Aktuelltredaktionen diskuterar publiceringen av Youtube-klipp dagen efter skolskjutningen i Finland. Ska videos med mördaren visas eller inte? För numera tycks det ingå hos dessa mördare att de ska efterlämna videos som visas runtom i världen efter att skotten fallit. Men skulle verkligen framtida skolskjutningar förhindras om dessa mördare ges avsevärt mindre medialt utrymme? Inget svar är givet. Det är därför intressant att höra Aktuelltchefen Anders Sundkvist kort konstaterar att publicistisk hänsyn väger tyngre än möjligheten att någon annan inspireras och gör detsamma. Återigen allmänintresset. Så svårt att definiera och det är bara att inse att utgivarna ständigt ställs inför svåra etiska överväganden. Därför kan ibland är ordspråket om att försiktighet är en dygd fungera som rättesnöre.

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering - Hur mycket är ett liv värt?

Apropå nyhetsvärdering. Verkligheten är obegränsad medan mediernas format är begränsade. Därav nyhetsvärdering. Mest cyniskt och uppenbart blir detta vid katastrofsituationer och hur händelser i väst och öst, nord och syd eller mer tydligt - de som har och de som inte har - rapporteras. Senast såg vi det i samband med stormen Gustav som svepte in över det amerikanska fastlandet. Samtidigt som en översvämning hade drabbat Indien med mångfalt fler döda och över en miljon människor hemlösa. Enligt radioprogrammet Medierna den 6 september konstateras det att rapporteringen från USA fick sex gånger mer etertid i TV än vad översvämningen i Indien fick. Och frågan lyder: Är ett amerikanskt liv sex gånger mer värt än en indiers?

Ja, mätt i tid och utrymme är det så. Enligt journalisten och publicistklubbens ordförande Stig Fredriksson hänger det samman med en gammal rasistisk syn på världen. Med alla människors lika värde, bör också alla människor ges samma mediala utrymme. Vackert så, men vi behöver inte gå utanför Sveriges gränser för att se skillnader i människovärdet om vi använder det mediala utrymmet som måttstock. En lokal olycka uppmärksammas mer i lokalmedia än en likvärdig olycka någon annanstans i Sverige. Det handlar om identifiering och samhörighet. Vi matas dagligen av film och TV från USA. Vi är inte opåverkade av detta. Det skapar en samhörighet. De indiska kulturella påverkan på oss är avsevärt mindre. När visades ett indiskt TV program senast? Likadant är det lokalt. Tidningen fylls av lokal kultur, läser om livet på den lokala skolan, idrottsförening m.m. Detta stärker vårt intresse och samhörighet med det som finns i vår geografiska närhet.

Men alla är vi olika och och med tanke på att nyhetsvärderingarna görs av enskilda personer borde väl rimligen nyhetsutbudet skilja sig mellan olika medier i ett land och mellan olika länder? Men så är inte fallet. I Den medialiserade demokratin redovisar professorn i journalistik, Jesper Strömbäck, att undersökningar visar på tydliga och gemensamma mönster i vad ska uppmärksammas av journalistiken. Studier visar också på betydelsen av var i makthierarkin personer eller institutioner befinner sig i. Detta gäller inte bara offentliga personer. Skillnaden i nyhetsrapporteringen vid katastrofer och liknande påminner oss därför dagligen att vi alla har position i mänsklighetens hierarki.

Senaste veckan har nyheterna dominerats - som vanligt i flock - om finanskrisen. Dess ursprung har vi i USA - men effekterna är globala. Även mina pensionspengar påverkas. Det som händer i USA påverkar oss, på gott och ont. Kanske är det inte alltid så konstigt att händelser i USA därför uppmärksammas mer, även vid naturkatastrofer.

New York Times uppskattade 2007 kostnaderna för Irakkriget till mer än tusen miljarder kronor. Senaste finanskrisen har kostat amerikanska staten ungefär det motsvarande (beroende vem som tillfrågas). Stormakter har alltid funnits genom historien, men de har också fallit i samma historia. Hur länge håller det amerikanska imperiet? Det vi med säkerhet kan säga, om det faller, kommer ett eller flera nya ta dess plats och då sannolikt även i det mediala utrymmet och en ny värdemätare på mänsklig liv kan komma att uppstå.

...apropå blogg, dags att testa nu.